Tidigare: - Du kommer väl hem till jul? frågade han.

- Ja. jag tog hans hand, det gör jag! Han drog på smilbanden. Vi hade samma leende, han och jag. "Det är något speciellt!" hade mamma sagt en gång. Då kom hon in i bilen. Jag log till Mike, släppte hans mjuka hand och vände mig om. Skulle jag lämna min egna lillebror?

**Jema, flygplatsen, 18:30

- De som ska till London airport bör bege sig till gate 17. Flyget är flyttat en timme. skrek en kvinnlig röst i högtalarna. Det var mitt plan. Suck, alltid så är det jag som ska ha otur...

Jag reste mig upp från den gråa metallsoffan jag suttit på och gav mamma en lång kram och gav Mike en puss på kinden.

- Hejdå. sa mamma med tårarna rinnande ner för kinderna. Jag... eller vi kommer att sakna dig!

- Jag kommer sakna dig också. sa jag med ansiktet mot hennes axel. Vi skulle vara ifrån varandra nästan lite mer än ett halvår. Man förstår inte känslan förän tiden kommer till mötes.

Mike stod bredvid mamma, han sa ingenting. Antagligen var han för liten för att riktigt förstå. Förstå att det här var sista gången på länge vi träffades.

Jag avslutade vårt lilla kramkalas och log mitt (och Mikes) speciella leende!

- Hejdå. viskade jag, vände mig om och gick med lätta steg mot gaten.

**Jemas lägenhet, 20:20

Jag klev in igenom den blanka gråa dörren och tittade mig omkring. Man såg inte mycket. Hallen bestod av en hatthylla och några krokar, en matta och en liten söt spegel med blåa safirer kantade runt den. Väggarna var vita men gav ett intryck som att den sa "Välkommen hem!". Vem var jag? Kvinnan som talade med väggar? Jag log.

Korridoren var inte speciellt lång. Längst bort så var det en trädörr som jag antar var till toaletten. Sen så öppnade rummet upp sig. Jag gick ut där och ett litet mysigt svart-, vitt- och lime-färgat kök låg till höger om mig. Bakom det stod en röd stor fluffig soffa och en platt-teve hängde på väggen. Man skulle kunna tro att mina föräldrar var rika, de måste ha samlat ihop länge. Dels för att min mamma inte hade ett så bra jobb och dels för att vår ekonomi stupade när min pappa dog.

Jag tog ännu ett steg in och en till dörr stod till vänster. Min nyfikenhet fick mig att ta de få steg till dörren och öppna den. Ett vitt drapperi i vita långa trådar fanns innanför, kreativt! Jag skapade en gång igenom tråddrapperiet och drog efter andan. En stor dubbelsäng i olika träbruna nyanser och en byrå i samma färg. Två vita skjutdörrar var längst bort i hörnet, nyfikenheten slog till igen. Jag gick fram till dubbeldörrarna, öppnade de och framför mig hade jag en megastor garderob. Mamma visste precis. Jag kunde inte låta bli att skratta. Jag hade förväntat mig som ett svenskt studentboende. Inte som ett femstjärnigt hotellrum.

Jag hade packat upp lite grann och ätit ett äpple och några mackor som jag packat på morgonen. De var fortfarande goda, äpplet var brunt på några ställen men det skar jag bort.

Jag lade mig i sängen och suckade. Det var ganska otroligt. Jag befann mig i mitt i det fartfyllda London! Helt själv, tagit första steget ut i vuxenvärlden. Man känner sig stolt, fri och jag vet inte vad. Obeskrivligt!

Mobilen surrade till två gånger. Det var antagligen mamma som ville kolla att jag var framme.

Jag reste mig upp och tog upp mobilen, jag hade rätt. Mamma hade skickat "Är du framme? Saknar dig, puss ♥"

Sen var det ett annat meddelande. "Jag menade inte att ta eller så men jag tyckte du såg speciell ut, jag måste lära känna dig!" 

På avsändaren stod det "Niall Horan". Jag tappade hakan och kände en viss frustration över att han hade tagit min mobil bara så där men det togs fort över av förvåning. Varför jag? Vad gjorde han i sverige? Men framför allt, hur kunde jag missat att han kom och satte sig bredvid mig?

**Jema

Jag vaknade. Solen lyste in i springor från gardinen mot min spegel som bildade solkatter på väggen. dammet virvlade runt när jag drog en liten suck och insåg att det nu var min födelsedag och 8 år sedan min pappa dog. Ja, min pappa dog när jag fyllde tio. Han skulle bara åka iväg för att köpa en sak då en lastbil bromsade in utan att lamporna lyste och pappa körde rakt in i lastbilen fylld med farliga gaser... Han fördes till sjukhus men dog så fort gasen hade nått honom. Jag förbjöd mig då att tänka på hans dåliga stunder och tänka på det positiva och kanske njuta lite av min dag.

Jag hävde mig upp ur sängen och gick och klädde på mig ett par mjukisbyxor och en lite för liten magtröja. Magen kurrade till. Jag kastade en blick på klockan, hon var tolv. Inte underligt att jag var hungrig.

Trappan kändes otroligt lång och flingskålen stor. I mina grumliga trötta ögon så flingorna ut som slemmiga gråbruna stenar. Usch. Jag tappade aptiten och puttade undan skålen. Ett stort lila kuvert låg på bordet, jag tog upp det och läste;

Till underbaraste Jema!

Öppna detta med tanke på Patrik

Det var hans idé och du

har chansen att förvärkliga din dröm!

KRAM MAMMA OCH MIKE

Sakta öppnade jag kuvertet två lappar föll ut. Det var en flygbiljett till London och ett papper som jag antog att jag skulle läsa "med tanke på Patrik". Jag svalde och läste;

Jema ♥♥

Du är den vackraste tjej jag någonsin träffat.

Samma dag som du lärde dig att gå så sa du ditt första ord!

"Mamma"

Vi vart överlyckliga och ville genast ha fler barn. Men det dröjde och sen

dog Patrik. Jag träffade Jonas, du hatade honom

men fick en efterlängtad lillebror då mjuknade du lite.

Sen så visade det sig att Jonas var otrogen. *suck* Men du och Mike

är det bästa som finns i hela världen!

Jema, ta presenten och res till London. Du hör hemma där!

Upptäck saker, gå i skolan. Ja, du kom in!

Träffa pojkvän, skaffa familj bli gammal och sedan vila.

Här får du dina nycklar till din alldeles egna lägenhet.

VI ÄLSKAR DIG JEMA ♥♥♥

Jag fällde en tår och plötsligt lades en hand på min axel. Jag vände mig om och där stod min mamma. Hon kramade om mig och vi grät en stund.

- När åker jag? frågade jag med gråten i halsen.

- På fredag, om du vill åka. svarade hon mjukt.

- Jag vill, men Mike och du? jag slutade gråta och tittade bara frågande på min mor.

- Vi klarar oss, du ska ha ditt eget liv. Vi ska ha vårt! jag slog armarna om henne igen.

**fredag**

Jag drog igen dragkedjan på min resväska och tittade mig omkring. Rummet var nästan tomt. Allting förutom mitt gamla skrivbord, min säng och garberoberna. Väggarna var nakna och lyste en hotfull röd färg omkring sig. Som om den var arg på mig. Att jag hade dragit ner alla plancher och foton som hängde där. Som om den gillade fotona. Ja, den hade i alla fall en bra smak då. Enligt mig.

- Jema skynda dig lite nu! Planet går om fyra timmar! sa mamma. Hon stod i dörrkarmen med en vacker röd somrig klänning och sitt bruna hår uppsatt i en knut på huvudet. Jag avundades henne. Hon kunde ha en massa kläder och passa i det. Jag hade mitt bronsröda hår som nästan bara passade till ljusblåa och svarta kläder.

- Jag kommer... sa jag, mamma försvann ut och jag ställde mig upp. Jag gick och satte på mig mina Dr. Martens och satte mig i bilen.

Mike satt och spelade spel i baksätet. Det lät som hoppande puffar i en simbassäng. Huh... Det var faktist lite äcklande.

- Snälla Mike, kan du sluta spela det där? han hoppade till men stängde sedan av det. Han hade väl varit så inne i sitt lilla spel så att han inte märkte att jag kom in.

- Så du kommer lämna oss för alltid? frågade min 6:åriga bror.

- Nej, självklart inte! jag skrattade till men Mike satt tyst.

- Varför åker du då?

- Jag måste arbeta. Fixa pengar åt dig och mamma!

- Du kommer väl hem till jul? frågade han.

- Ja. jag tog hans hand, det gör jag! han drog på smilbanden. Vi hade samma leende, han och jag. "Det är något speciellt!" hade mamma sagt en gång. Då kom hon in och satte sig i bilen. Jag log till Mike, släppte hans mjuka hand och vände mig om. Skulle jag lämna min egna lillebror?

Heeeeeeeeeej!

Jag hade tänkt att skriva en 1D-novell! Visst jag kommer att faila någon gång och ja... kommer att gå rent åt helv*te ursäkta språket meeen... Här får ni lite information om min huvudperson;

Jema är en tjej som precis ska fylla 18 med bronslockar ner till bröstet. Hon har klarblåa ögon och läppar som ofta ler sitt speciella underbara leende.

Jema, hennes bror, Mike och hennes mor, Alexandra bor i en gul stor villa några mil utanför Södertälje. Hennes far, Patrik dog i en hemsk bilolycka när Jema bara var 10 år. Sorgen var obeskrivlig.

Jema lyssnar gärna på house-musik och genom sin förkärlek till tennis träffade hon Jonathan. De hade kul och Jema trodde att det kunde bli något mellan de men det släppte hon och han förblev blev hennes bästa vän. Sen så fick Jonathan ett jobb i U.S.A och Jema och han blev splittrade. Det och hennes far tyngde ner Jema och en hel dag kunde gå åt att gråta. Hon var en känslosam person som kunde gråta till i princip vad som hellst, men var otroligt bra på att inte visa det för någon.

Japp! Det var det. Jag ska börja skriva direkt! HADE GÖTT ÄVÄRYBODY! ♥♥♥