Tidigare: - Du kommer väl hem till jul? frågade han.

- Ja. jag tog hans hand, det gör jag! Han drog på smilbanden. Vi hade samma leende, han och jag. "Det är något speciellt!" hade mamma sagt en gång. Då kom hon in i bilen. Jag log till Mike, släppte hans mjuka hand och vände mig om. Skulle jag lämna min egna lillebror?

**Jema, flygplatsen, 18:30

- De som ska till London airport bör bege sig till gate 17. Flyget är flyttat en timme. skrek en kvinnlig röst i högtalarna. Det var mitt plan. Suck, alltid så är det jag som ska ha otur...

Jag reste mig upp från den gråa metallsoffan jag suttit på och gav mamma en lång kram och gav Mike en puss på kinden.

- Hejdå. sa mamma med tårarna rinnande ner för kinderna. Jag... eller vi kommer att sakna dig!

- Jag kommer sakna dig också. sa jag med ansiktet mot hennes axel. Vi skulle vara ifrån varandra nästan lite mer än ett halvår. Man förstår inte känslan förän tiden kommer till mötes.

Mike stod bredvid mamma, han sa ingenting. Antagligen var han för liten för att riktigt förstå. Förstå att det här var sista gången på länge vi träffades.

Jag avslutade vårt lilla kramkalas och log mitt (och Mikes) speciella leende!

- Hejdå. viskade jag, vände mig om och gick med lätta steg mot gaten.

**Jemas lägenhet, 20:20

Jag klev in igenom den blanka gråa dörren och tittade mig omkring. Man såg inte mycket. Hallen bestod av en hatthylla och några krokar, en matta och en liten söt spegel med blåa safirer kantade runt den. Väggarna var vita men gav ett intryck som att den sa "Välkommen hem!". Vem var jag? Kvinnan som talade med väggar? Jag log.

Korridoren var inte speciellt lång. Längst bort så var det en trädörr som jag antar var till toaletten. Sen så öppnade rummet upp sig. Jag gick ut där och ett litet mysigt svart-, vitt- och lime-färgat kök låg till höger om mig. Bakom det stod en röd stor fluffig soffa och en platt-teve hängde på väggen. Man skulle kunna tro att mina föräldrar var rika, de måste ha samlat ihop länge. Dels för att min mamma inte hade ett så bra jobb och dels för att vår ekonomi stupade när min pappa dog.

Jag tog ännu ett steg in och en till dörr stod till vänster. Min nyfikenhet fick mig att ta de få steg till dörren och öppna den. Ett vitt drapperi i vita långa trådar fanns innanför, kreativt! Jag skapade en gång igenom tråddrapperiet och drog efter andan. En stor dubbelsäng i olika träbruna nyanser och en byrå i samma färg. Två vita skjutdörrar var längst bort i hörnet, nyfikenheten slog till igen. Jag gick fram till dubbeldörrarna, öppnade de och framför mig hade jag en megastor garderob. Mamma visste precis. Jag kunde inte låta bli att skratta. Jag hade förväntat mig som ett svenskt studentboende. Inte som ett femstjärnigt hotellrum.

Jag hade packat upp lite grann och ätit ett äpple och några mackor som jag packat på morgonen. De var fortfarande goda, äpplet var brunt på några ställen men det skar jag bort.

Jag lade mig i sängen och suckade. Det var ganska otroligt. Jag befann mig i mitt i det fartfyllda London! Helt själv, tagit första steget ut i vuxenvärlden. Man känner sig stolt, fri och jag vet inte vad. Obeskrivligt!

Mobilen surrade till två gånger. Det var antagligen mamma som ville kolla att jag var framme.

Jag reste mig upp och tog upp mobilen, jag hade rätt. Mamma hade skickat "Är du framme? Saknar dig, puss ♥"

Sen var det ett annat meddelande. "Jag menade inte att ta eller så men jag tyckte du såg speciell ut, jag måste lära känna dig!" 

På avsändaren stod det "Niall Horan". Jag tappade hakan och kände en viss frustration över att han hade tagit min mobil bara så där men det togs fort över av förvåning. Varför jag? Vad gjorde han i sverige? Men framför allt, hur kunde jag missat att han kom och satte sig bredvid mig?