Tidigare: Jag började nynna på Whitney Houstons "I will always love you" och kände mig ganska frifull. Alla krig i min hjärna var som avstängda och jag försökte att inte tänka på vad som egentligen hade hänt tidigare. Varför hade jag egentligen tagit så lätt på det här? Snarare hur?

**Liam (Precis när Niall gått ut)

Jag höjde på ögonbrynen och tittade på killarna, förvånad över Nialls beteende. Det började bli en ganska annorlunda stämning mellan Niall och Jema. Inte för att jag visste om Niall hade sett rubrikerna i skvallertidningarna om att Jema hade setts gått hem från polisstationen, gråtandes, några dagar tidigare, men något var fel från båda parter.

- Why Niall? mumlade Louis och jag nickade instämmande. Nialls första riktiga seriösa förhållande, eller om det nu var ett seriöst förhållande, de två hade inte visat sig så mycket offentligt, men jag kunde ju ha fel.

- Yeah, but you guys! We know Niall reeeeaaally well and when he's ready to talk he'll come, right? sa Harry och ännu en tystnad spred sig i rummet. Jag förstod ändå att alla höll med.

Niall var den som alltid fick oss på bättre humör, han som gav den pinsamma tystnaden spö på rent allvar.

- Fifa? frågade jag och alla sken upp, jag log stolt åt min snabbtänkthet. Louis flinade och sa direkt att han skulle spela först och med Zayn. Zayn fick som vanligt mord i blicken men gick med på det.

Som en kanin studsade Louis fram till Nialls soffbord och satte på xboxet. Vi alla visste att han skulle vinna, även Zayn, men Zayn kunde inte låta bli att försöka. Sen blev han ju förstås jätte arg när han förlorade medan det bara roade oss andra.

- What's that smell? frågade Harry efter en stund och jag reagerade direkt.

- Fuck, we gotta get out of here! skrek jag och alla fattade vinkeln. Jag gick ut i hallen och slet upp dörren, i nästa trapp så kunde jag skymta röda slukande lågor.

Det kunde verkligen inte bli värre nu, fan heller...

Vi sprang ner för trapporna och ut, utanför huset stod flera åskådare som bara stirrade. "Hade de inget bättre för sig?" tänkte jag buttert.

Jag sökte i den lilla gruppen med människor efter Niall i hopp om att han hade reagerat före oss och skyndat ut. Eller om han hade gått ut direkt när han smällt igen dörren. Han var inte där...

Jag tog upp min mobil och letade reda på Nialls nummer och klickade upp det. Upptaget... Det var som i en film. Allting skulle gå åt skogen, våran karriär skulle krossas och... Snabbt bet jag mig i kinden för att inte sjunka helt under ytan. Jag hade redan låtit det vandra för långt.

**Louis

Förgäves letade vi efter Niall. Ingen vågade tro att han kunde vara kvar där inne i det brinnande huset.

Man kunde se lågorna sluka våning efter våning, brandbilar hade radats upp framför lägenheten och man försökte släcka branden.

Mitt i allt så ringde min mobil och jag tog upp den med en suck. Sen såg jag Jemas namn på skärmen och förhoppningsvis skulle Niall vara med henne. Med lite oro i rösten så svarade jag.

- Jema?

- Yeah, it's me... Is Niall with you? mitt hopp dödades direkt och det märktes på henne att hon talat med honom.

- No, no he isn't... I just thou... sen såg jag något blått blänka till i ett av fönstrena på den högsta våningen. Han tänkte väl inte? Jag tog bort telefonen från örat för att inte ge Jema en hörselskada. Oh, guys, is that Niall? skrek jag. Alla tittade upp dit jag pekade.

Jema bad mig att förklara, hon lät frustrerad men ändå... Typ... Förkrossad? Huh...

- Sorry, Jema. I can't tell you right now... But if I'd say that I'll come to you soon and tell you everything, would you stay were ever you are and wait for me? utan att vänta efter svar så tröck jag av samtalet och gav samtidigt ifrån mig ett skrik.

Han hoppade och landade på ett balkongtak lite längre ner. Harry skrek efter honom att han skulle stanna, men det var omöjligt att höra. Jag såg hur Niall vred sig i smärta, ändå så hävde han sig upp och tog sig mirakulöst ner till nästa balkong.

Brandmännen gjorde i ordning en kran som skulle ta ner honom.

Varför var Niall så dum att han hoppade? Han var en smart kille, panik, visst men varför fortsätta?

- Harry, call Paul! sa jag men han stretade emot. Paul hade sin semester nu och vi borde lämna honom ifred, utom i nödfall. Är det ett nödfall när ens bästa vän hoppar ut igenom ett fönster för att personens lägenhet brinner? Svar: Ja, antagligen.

Det slutade dock med att jag fick ringa Paul... Harry och resten av killarna sprang fram till huset.

- Louis, hey, something wrong? svarade Paul med en ändå en ganska lugn röst. Han hade aldrig problem med att hjälpa oss, vilket var skönt. Som en extra-pappa, typ!

- No, or yes... Nialls apartment started to burn and... började jag men Paul avbröt mig. Kanske var det enormt själviskt att ringa Paul just då. På hans semester, ja, försent nu.

- Shit... I'll book a flight home. Take care of everybody, I'm so sorry but I have to go. Bye! jag suckade och förde telefonen från örat. Sen gick jag iväg mot lägenheten.

De hade spärrat av området och fått ner Niall. En ambulans hade kommit och jag skulle bara säga hej till Niall innan jag stack till den upprivna lilla flickan.

Jag suckade återigen innan jag kom fram till olycksplatsen.

Niall var vid medvetande men det syntes att han hade ont. Han var placerad på en bår med nackkrage och ambulanspersonalen pysslade om honom. Killarna stod lite längre bort och pratade med polisen.

- How are you Nialler? hånades jag. Att jag var tvungen att retas lite med honom var väl självklart.

Han gav mig ett stelt leende, om han inte hade haft så ont hade han antagligen skrattat, den Niall var inte där just då.

- I'll go and tell Jema what happened... sa jag istället lungt för att inte reta upp honom. Ändå så blev hans blick stel. Not in that way. You know I'd never do that to you, but she deserves to know, right? han såg ut att tänka efter men nickade sakta.

Sen så rullade de in honom i ambulansen och körde iväg med blåljus. Jag började gå iväg mot Jemas lägenhet som faktiskt inte låg alltför långt ifrån Nialls lägenhet.

Killarna fick jag prata med sen.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Japp... Jag tänker inte be om förlåtelse nu. Allt är mitt fel och jag är enormt dålig på att uppdatera... Det kan bli bilder till den här bilden imorgon.

God natt! //Mjao ♥♥

Tidigare: Med hjälp av en kruka krossade jag fönstret - som självklart inte skulle gå att öppna - och klev försiktigt upp i karmen. Några glasbitar hade skurit sig in i mitt skinn men det var uthärdligt.

Innan jag hoppade tänkte jag hur ironiskt det egentligen var, sen tog jag sats och...

**Jema

- Niall? skrek jag förskräckt, jag hörde hur mobilen ramlade ner på backen. Jag tröck av samtalet och letade snabbt reda på Louiss (o.o) nummer för att ringa honom.

- Jema? svarade en aningens upprörd Louis.

- Yeah, it's me... Is Niall with you? sa jag och svalde hårt. Jag var på bristningsgränsen alla gånger...

- No, no he isn't... I just thou... Oh, guys, is that Niall? mitt hjärta hoppade över ett slag och konstiga bilder for upp i mitt huvud som jag inte kunde hindra. Jag tog mig för pannan och försökte andas lungt.

- Louis, can you please tell me what's going on? Niall dropped his phone... I think.

- Sorry, Jema. I can't tell you right now... But if I'd say that I'll come to you soon and tell you everything, would you stay were ever you are and wait for me? frågade han och jag förstod ingenting, om det hänt något med Niall var det väl klart att jag skulle kolla så att han mådde bra..? Innan jag hann svara så lade Louis på och jag var ensam.

Att fatta beslut hade jag alltid varit bra på och nu var ett sånt tillfälle där det kunde behövas. Jag sprang ut till hallen för att ta på mig skorna. Ärligt talat så brydde jag mig inte om hur jag såg ut, det kvittade. En snabb blick i spegeln fick mig att inse att jag ärligt talat såg hemsk ut.

Maskara var utkletat över mina kinder och mitt hår var stort och tovigt. Kanske var det bättre att stanna hemma och göra som Louis hade sagt.

Jag släppte ner nycklarna - som jag i förbifarten tagit upp - på golvet och tog sakta av mig skorna igen. Sen gick jag in i badrummet och satte på duschen. Det skulle vara bra om jag bara kunde rensa tankarna lite.

Ända sen jag träffade Niall och Liss, eller över huvud taget sen jag kommit till London, så hade jag bara haft problem. Jag vill inte beskylla någon av de, för att de var personer som jag verkligen gillade, jag kunde bara inte fatta hur allting hängde ihop eftersom röran borde ta kol på mig. Ändå så lyckades jag övervinna rädslan och det djupa vattnet som ville tvinga ner mig under ytan och ta mig vidare.

Jag klev in i dushen och varma vattendroppar strilade över mitt huvud och ner över mina axlar. Det var en underbar känsla och kanske skulle jag lyckas med att komma ut ur duschen och bli en ny människa som var kapabel till att ta nya smällar. Kanske...

Jag började nynna på Whitney Houstons "Will always love you" och kände mig ganska fridfull. Alla krig i min hjärna ar som avstängda och jag försökte att inte tänka på vad som egentligen hänt tidigare. Varför hade jag egentligen tagit så lätt på det här? Snarare hur?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fy fy fy.... Kort kort kort! Vid det här laget borde alla ha lämnat mig och jag känner mig astaskig! Men vi har en vikarie i skolan för våran ordinarie klassföreståndare vilket leder till att allting blir lite "up side down"...

Vi har nu bokens vecka på vår skola, har ni det också? Kommentera, kommentera...

Natti ♥ // Mjao