Tidigare: Med hjälp av en kruka krossade jag fönstret - som självklart inte skulle gå att öppna - och klev försiktigt upp i karmen. Några glasbitar hade skurit sig in i mitt skinn men det var uthärdligt.

Innan jag hoppade tänkte jag hur ironiskt det egentligen var, sen tog jag sats och...

**Jema

- Niall? skrek jag förskräckt, jag hörde hur mobilen ramlade ner på backen. Jag tröck av samtalet och letade snabbt reda på Louiss (o.o) nummer för att ringa honom.

- Jema? svarade en aningens upprörd Louis.

- Yeah, it's me... Is Niall with you? sa jag och svalde hårt. Jag var på bristningsgränsen alla gånger...

- No, no he isn't... I just thou... Oh, guys, is that Niall? mitt hjärta hoppade över ett slag och konstiga bilder for upp i mitt huvud som jag inte kunde hindra. Jag tog mig för pannan och försökte andas lungt.

- Louis, can you please tell me what's going on? Niall dropped his phone... I think.

- Sorry, Jema. I can't tell you right now... But if I'd say that I'll come to you soon and tell you everything, would you stay were ever you are and wait for me? frågade han och jag förstod ingenting, om det hänt något med Niall var det väl klart att jag skulle kolla så att han mådde bra..? Innan jag hann svara så lade Louis på och jag var ensam.

Att fatta beslut hade jag alltid varit bra på och nu var ett sånt tillfälle där det kunde behövas. Jag sprang ut till hallen för att ta på mig skorna. Ärligt talat så brydde jag mig inte om hur jag såg ut, det kvittade. En snabb blick i spegeln fick mig att inse att jag ärligt talat såg hemsk ut.

Maskara var utkletat över mina kinder och mitt hår var stort och tovigt. Kanske var det bättre att stanna hemma och göra som Louis hade sagt.

Jag släppte ner nycklarna - som jag i förbifarten tagit upp - på golvet och tog sakta av mig skorna igen. Sen gick jag in i badrummet och satte på duschen. Det skulle vara bra om jag bara kunde rensa tankarna lite.

Ända sen jag träffade Niall och Liss, eller över huvud taget sen jag kommit till London, så hade jag bara haft problem. Jag vill inte beskylla någon av de, för att de var personer som jag verkligen gillade, jag kunde bara inte fatta hur allting hängde ihop eftersom röran borde ta kol på mig. Ändå så lyckades jag övervinna rädslan och det djupa vattnet som ville tvinga ner mig under ytan och ta mig vidare.

Jag klev in i dushen och varma vattendroppar strilade över mitt huvud och ner över mina axlar. Det var en underbar känsla och kanske skulle jag lyckas med att komma ut ur duschen och bli en ny människa som var kapabel till att ta nya smällar. Kanske...

Jag började nynna på Whitney Houstons "Will always love you" och kände mig ganska fridfull. Alla krig i min hjärna ar som avstängda och jag försökte att inte tänka på vad som egentligen hänt tidigare. Varför hade jag egentligen tagit så lätt på det här? Snarare hur?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fy fy fy.... Kort kort kort! Vid det här laget borde alla ha lämnat mig och jag känner mig astaskig! Men vi har en vikarie i skolan för våran ordinarie klassföreståndare vilket leder till att allting blir lite "up side down"...

Vi har nu bokens vecka på vår skola, har ni det också? Kommentera, kommentera...

Natti ♥ // Mjao